Boksläppet: “Det är väl ungefär som att kritisera en auschwitzöverlevare som skrivit en bok”

Vi hade ett boksläpp idag på ABF. Först spelade vår trubadur “Sången om Kina” på munspel och därefter hölls ett föredrag som behandlade både “Var Mao verkligen ett monster?” och “Mao, den sanna historien”. 

“Var Mao verkligen ett monster?” består av fjorton artiklar av forskare som för fram en svidande kritik av Jung Changs och Jon Hallidays “Mao, den sanna historien” och fördredragshållaren menade att man bör ha tillgång till båda böckerna för att få ut så mycket som möjligt av läsningen. Det är rätt underhållande att kolla upp allt det märkliga fusk och de medvetna bedrägerier som är invävda i boken. En fråga som flera forskare tar upp är att de ofta använder källor av typen “intervju med makan till en delegat från Shanghai”, “intervju med folk som hade hört talas om det” eller “intervjuer med Maos flickvänner” utan att man får veta vad som sagts under intervjuerna. En grundidé i boken är att Mao var en ondskefull egoist och förblev det hela livet och för att styrka det så har de plockat ut några rader i en uppsats som Mao skrev i sin ungdom. I slutet av uppsatsen skriver Mao att “Det tillhör också vår natur att utvidga detta till att hjälpa andra … att arbeta för andras intressen ligger därmed i mitt eget intresse”. Så klart fick inte detta vara utan bara raderna med fokus på “jaget”. Enligt Chang och Halliday så var Mao ansvarig för 38 miljoner människor död under det Stora språnget. Denna lögn togs upp under föredraget och här kan man läsa mer om detta. Ett par klipp med Jung Chang där hon uttrycker sin politiska målsättning m.m. visades och de finns här.

En förlagsmedarbetare höll sedan ett föredrag om Mobo Gaos bidrag till boken och Changs jämförelse mellan Mao och Hitler. Visst var de lika? De var ju båda människor. Men ungefär någonstans där stannar likheterna. Evenemanget avslutades med en frågestund och piroger till ett billigt pris. Vi hade väntat oss lite arga frågor och kommentarer. Tyvärr så blev det mer medhåll än ilska. En person i publiken undrade dock om det inte var orättvist att kritisera Chang för att fuska med källor och att “det är väl ungefär som att kritisera en auschwitzöverlevare som skrivit en bok”.  Det var en intressant fråga som kanske gömmer en något dyster bild av livet i Kina. Jung Chang är akademiker så lite får man väl klaga på fusket utan att vara översittare? För övrigt så är ju innehållet i boken inte baserat på hennes personliga upplevelser utan hennes tolkning av 80 år av kinesisk historia och en soppa av lögner, halvlögner, medvetna missförstånd och påhitt.

 

Striden vid Ludingbron har aldrig hänt enligt Chang och Halliday.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *