En förlagstext om kulturrevolutionen med anledning av Mobo Gaos bok "Striden om Kinas förflutna"

Aktivister som skriver anti-kapitalistiska paroller.

 

Vilken betydelse hade kulturrevolutionen?

Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Partis politik under hans tid har länge demoniserats i väst, speciellt med utgångspunkt från Det stora språnget och kulturrevolutionen. Sovjetrevisionisterna deltog naturligtvis också i denna svartmålning fram till 1990. Efter Deng Xiaopings maktövertagande och genomförandet att de s.k. marknadsekonomiska reformerna 1978, vilka ledde till att kapitalismen successivt återupprättades i Kina, fick angreppen på Mao Zedongs politik dessutom inhemsk uppbackning.

Det nya borgerskapet i Kina har allt intresse av att svartmåla Mao Zedong, eftersom de står för en diametralt motsatt politik till Maos. Deras företrädare gör dock vanligtvis halt vid 1949, eftersom ingen kan förneka att Kinas folk besegrade de japanska imperialisterna och Guomindang under KKP:s och Mao Zedongs ledning. Det nya borgerskapet i Kina måste skriva om historien, så att den passar deras klassintressen. Mao Zedong blir på sin höjd en slags kinesisk Gustav Vasa.

Kulturrevolutionen måste ses i ljuset av utvecklingen i Sovjetunionen. I Sovjetunionen tog Chrusjtjov makten efter Stalins död; Chrusjtjov fördömde 1956 Stalin i ett beryktat tal, vilket syftade till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att samme Chrusjtjov avsåg att revidera SUKP:s marxist-leninistiska princippolitik. Chrusjtjov förespråkade exempelvis den fredliga vägen till socialismen, fredlig samexistens med imperialismen och hela folkets stat. Ett nytt statsborgerskap hade tagit makten i Sovjetunionen.

Klasskampen fortsätter alltså under socialismen. Detta var Lenin helt på det klara med; 1919 skrev han:
“Klasserna består, men under den proletära diktaturens era har varje klass undergått en förändring, och relationerna mellan klasserna har också förändrats. Klasskampen försvinner inte under proletariatets diktatur; den antar enbart andra former.“ (1)
Kulturrevolutionen i Kina 1966 – 1976 syftade till att förhindra en utveckling liknande den i Sovjetunionen. Varför fortsätter klasskampen under socialismen?

För det första betyder det faktum att proletariatet har erövrat statsmakten och upphöjts till härskande klass inte att borgerliga eller feodala idéer försvinner hux flux. De lever kvar i människors medvetanden och i överbyggnaden. Det socialistiska samhället präglas oundvikligen av sitt ursprung i det kapitalistiska samhället. Det störtade borgerskapet i ett land kan fortfarande vara förbundet med det internationella borgerskapet.

För det andra består under socialismen fortfarande skillnaderna mellan arbetare och småborgerskap, mellan stad och landsbygd, mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete och mellan män och kvinnor. De borgerliga rättigheterna har ännu inte helt avskaffats och konsumtionsvarorna fördelas efter ”arbete”, d.v.s. lön. Inom det arbetande folket finns fortfarande löneskillnader. I Kina tillämpades den åttagradiga löneskalan. I Sovjetunionen tilläts löneskillnaderna öka redan före Stalins död, vilket gynnade vissa grupper inom parti, förvaltning och produktion. Ett system med naturaförmåner, d.v.s. rätt till tjänstebil, tjänstefolk, sommarstuga, egna affärer, möjlighet till utlandssemestrar etcetera, för den ledande kadern kan också generera ett privilegierat skikt. Detta var påfallande i Sovjetunionen.

För det tredje kan det kommunistiska partiet, om det är helt allenarådande, fungera som en magnet för att dra till sig opportunister och karriärister, som ser partiet som enda väg att skaffa sig makt. Om inte det kommunistiska partiet står i ständigt växelspel med de arbetande massorna, och ytterst representerar de arbetande massornas intressen, kommer det att avskilja sig från de arbetande massorna och i stället sätta sig på dem.

Internt i Kinas Kommunistiska Parti hävdade Mao Zedong att Stalin misslyckades med att stödja sig på massorna i kampen mot kontrarevolutionära element och fiendeagenter; i stället förlitade han sig nästan helt på säkerhetstjänsten i denna kamp. På samma sätt misslyckades han med att stödja sig på massorna för att avvärja faran för en kapitalistisk restauration. Även i det ekonomiska uppbygget tenderade han under senare år att förlita sig mer på kader och teknologi än på masslinjen.

Därför var kulturrevolutionen från första början en massrörelse. I centralkommitténs beslut från den 8 augusti 1966 angavs målet:
”Fastän borgerskapet har störtats, försöker det fortfarande att använda sig av de exploaterande klassernas gamla idéer, kultur, seder och bruk för att korrumpera massorna, fånga deras sinnen och försöka genomföra en återerövring. Proletariatet måste göra det rakt motsatta: det måste djärvt möta varje hot från borgerskapet på det ideologiska området och använda proletariatets nya idéer, kultur, seder och bruk för att omforma hela samhällets världsåskådning. För närvarande består vårt mål i att bekämpa och störta de personer i ledande ställning som har slagit in på den kapitalistiska vägen, kritisera och förkasta de reaktionära borgerliga akademiska ’auktoriteterna’ och borgerskapets ideologi och alla andra exploaterande klasser samt att omforma undervisning, litteratur, konst och alla andra delar av överbyggnaden för att underlätta konsolideringen och utvecklingen av det socialistiska systemet.” (2)

Kulturrevolutionen fungerade som en enorm korrigeringsrörelse, som involverade det stora flertalet av Kinas befolkning. Under socialismen erhåller överbyggnaden en synnerlig betydelse, eftersom det inte endast är fråga om att omforma den ekonomiska basen, d.v.s. socialisera produktionsmedlen, avskaffa utsugningen och planera produktionen i enlighet med folkets behov. Det gäller också att omforma människornas tänkesätt, så att de solidariskt bidrar till den samhälleliga utvecklingen i stället för att uteslutande tänka på sig själva. Intellektuella, ungdomar och kader som korrumperats skickades till fabriker och landsbygden för att dela kroppsarbetets villkor. De kinesiska kvinnorna lyftes fram under kulturrevolutionen. Det gjordes viktiga vetenskapliga upptäckter under kulturrevolutionen och ett omfattande barfotaläkarsystem infördes. Det gjordes också viktiga experiment inom den grundläggande utbildningen.

Kulturrevolutionen ledde till att flera ledande kader avsattes; de mest kända var Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. Naturligtvis förekom det övervåld under kulturrevolutionen, men detta övervåld var aldrig sanktionerat av Mao Zedong och de som stödde hans linje. Det är omöjligt att kontrollera en verklig massrörelse. Det förekom fraktionsstrider, men man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen just var att göra det från ”vänster” i syfte att diskreditera den. Vissa av dessa rödgardistfraktioner var för övrigt lierade med kapitalistfararna i partiet.

Det stora språnget framåt och kulturrevolutionen brukar framställas som ekonomiska katastrofer av borgerliga historiker och den nuvarande kinesiska ledningen. Men som Mobo Gao påpekar i sin bok ”Striden om Kinas förflutna” upplevde Kina under Maos tid en stadig och hög ekonomisk tillväxt bortsett från åren 1959 – 1960 och 1967 – 1968. Den förväntade livslängden i Kina ökade snabbare än i jämförbara utvecklingsländer. Enligt Världsbanken var medellivslängden i Kina 1960 36,3 år mot 44,3 år i Indien; 1980 uppgick medellivslängden i Kina till 66,8 år, medan den i Indien uppgick till 62,9 år.

Men misslyckades inte kulturrevolutionen i och med Deng Xiaopings maktövertagande?

Kulturrevolutionen både lyckades och misslyckades. Under tio år lyckades Mao Zedong förhindra en kapitalistisk restauration och kulturrevolutionen fungerade som en inspirationskälla för alla dem som förstod att Sovjetunionen hade urartat. Faktum är kulturrevolutionens misslyckande egentligen visar hur rätt Mao Zedong hade.

I och med att kapitalismen har återupprättats i Kina har kapitalismens alla avigsidor också framträtt i öppen dager. Kinas nya borgarklass består i stor utsträckning att ättlingar till ledande kader i KKP. Kina har idag en köpkraftsviktad BNP i paritet med USA; Kina är ett kapitalexporterande land med mycket stora valutareserver, en uppåtgående supermakt; fem av världens 10 största företag är idag kinesiska. Kinas militärutgifter idag är näst störst i världen: Kina har det mest ambitiösa rymdprogrammet i världen och har inlett upprustningen av en högsjöflotta med hangarfartyg och allt.

Vid den andra polen i Kina återfinns världens största arbetarklass någonsin. Den kinesiska arbetsstyrkan uppgår till en miljard individer, varav minst hälften ingår i arbetarklassen och ungefär lika många tillhör bondeklassen. Man räknar med att det finns runt 150 miljoner s.k. migrantarbetare, d.v.s. arbetare som saknar ett socialt skyddsnät eftersom de inte får skriva sig i städerna dit de flyttat. Sedan 1978 har det skett en successiv omfördelning av nationalinkomsten till nackdel för den kinesiska arbetarklassen. Detta kan illustreras av Kinas Ginikoefficient. Om Ginikoefficienten uppgår till till 0, äger alla lika mycket. Om den uppgår till 1, äger en person allt. Kinas Ginikoefficient uppgick 2012 till 0,474, vilket är långt över det värde på 0,4 som FN bedömer vara ett gränsvärde för sociala oroligheter. Det är samma Ginikoefficient som i USA, men lägre än i Sydafrika, Brasilien och Mexiko. Sveriges Ginikoefficient uppgick till 0,32 i februari 2012.

Varför misslyckades kulturrevolutionen? Uppenbart hade Deng Xiaoping starkare stöd i partiledningen och militärapparaten än man kunde anta. Man kan bara spekulera i varför kulturrevolutionen misslyckades; för att kunna gör en mer djupgående analys krävs också tillgång till tillförlitlig information från den inre partikampen i KKP. Fram till dess måste vi nöja oss med officiella dokument och andrahandskällor om kulturrevolutionen som William Hinton, Charles Bettelheim och Jan Myrdal etcetera. En viktig bok är Mobo Gaos bok ”Striden om Kinas förflutna”, som ger en annan bild av kulturrevolutionen än den nuvarande KKP-ledningens officiella bild. Mobo Gao är uppvuxen i en liten kinesisk by; han känner kinesiska förhållanden mycket väl, vet hur vanliga kineser tänker och har själv bedrivit fältstudier på den kinesiska landsbygden. Mobo Gaos bok är seriös och väldokumenterad, och levererar en förintande kritik av de värsta svartmålningarna.

Jag rekommenderar boken varmt. Den skingrar vissa dimridåer och underlättar för dem som inte bara vill studera socialismens praktik utan också vill gå till sakens kärna, d.v.s. studera klassikernas ”princippolitik och deras metoder i fråga om undersöka och lösa de samhälleliga problemen” av idag, för att travestera Mao Zedong. (3) Boken kommer snart att följas av antologin ”Var Mao verkligen ett monster?”, en polemik mot Chang/Hallidays ”Mao: Den sanna historien”.

Under alla förhållanden går det inte att mekaniskt kopiera kulturrevolutionens erfarenheter, dess förtjänster och brister, och dess konkreta förlopp. Däremot måste varje revolutionärt parti, som i framtiden lyckas leda en segerrik socialistisk revolution, studera lärdomarna från den kinesiska kulturrevolutionen. Det räcker inte för proletariatet erövra statsmakten; det gäller också att behålla den

30/5 2017

1. Egen översättning från ”Economics And Politics In The Era Of The Dictatorship Of The Proletariat,” Pravda, 1919)

2. http://www.bannedthought.net/China/MaoEra/GPCR/DecisionOfCCofCCP-ConcerningGPCR-16Points-1966.pdf - Egen översättning

3. Mao Tse-tung, “The Role of the Chinese Communist Party in the National War” (October 1938), Selected Works, Vol. II, sid. 208-09 – Egen översättning.