Varför ger Oktoberförlaget ut Mobo Gaos ”Striden om Kinas förflutna”?

Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Partis politik under hans tid har länge demoniserats i väst, speciellt med utgångspunkt från Det stora språnget och kulturrevolutionen. Sovjetrevisionisterna deltog naturligtvis också i denna svartmålning fram till 1990. Efter Deng Xiaopings maktövertagande och genomförandet att de s.k. marknadsekonomiska reformerna 1978, vilket innebar att kapitalismen successivt återupprättades i Kina, fick angreppen på Mao Zedongs politik dessutom inhemsk uppbackning.

Det nya borgerskapet i Kina har allt intresse av att svartmåla Mao Zedong, eftersom de står för en diametralt motsatt politik till Maos. Deras företrädare gör dock vanligtvis halt vid 1949, eftersom ingen kan förneka att Kinas folk besegrade de japanska imperialisterna och Guomindang under KKP:s och Mao Zedongs ledning.

Den mest extrema demoniseringen av Mao Zedong har genomförts av Jung Chang och Jon Halliday i boken Mao: Den sanna historien, som utkom redan 2005 och blev en internationell bästsäljare. I den framställs Mao som en lögnare, som okunnig, idiot, kälkborgerlig, vandal, horbock, frossare, hedonist, gårdfarihandlare i patentmediciner, demon, översittare, gorilla, fegling, posör, manipulator, psykopat, sadist, torterare och despot. Han led av storhetsvansinne och var den största massmördaren i tjugonde århundradet – kort sagt, ett monster, jämförbar eller värre än Hitler och Stalin. Mobo Gao ägnar ett kapitel åt att såga denna bok. Inom kort utkommer på Oktoberförlaget också boken Var Mao verkligen ett monster?, som uteslutande är en kommentar till Mao: Den sanna historien.

Det nya borgarskapet i Kina måste skriva om historien, så att den passar deras klassintressen. Mao Zedong blir på sin höjd en slags kinesisk Gustav Vasa. I och med att kapitalismen har återupprättats i Kina har kapitalismens alla avigsidor också framträtt i öppen dager. Kina har idag en köpkraftsviktad BNP i paritet med USA; Kina är ett kapitalexporterande land med mycket stora valutareserver, en uppåtgående supermakt; fem av världens 10 största företag är idag kinesiska. Kinas borgarklass består i stor utsträckning att ättlingar till ledande kader i KKP. Som kuriosa kan nämnas att Kong Dongmei, Maos dotterdotter, som var god för c:a 6 miljarder kronor 2013, då tog plats 242 på en lista över Kinas rikaste. Även om hon driver en bokhandel i Beijing och säljer böcker om Mao, har hon nog i första hand förvärvat sin rikedom genom giftermål.

Vid den andra polen i Kina återfinns världens största arbetarklass någonsin. Den kinesiska arbetsstyrkan uppgår till en miljard individer, varav minst hälften ingår i arbetarklassen och ungefär lika många tillhör bondeklassen. Man räknar med att det finns runt 150 miljoner s.k. migrantarbetare, d.v.s. arbetare som saknar ett socialt skyddsnät eftersom de inte får skriva sig i städerna dit de flyttat. Sedan 1978 har det skett en successiv omfördelning av nationalinkomsten till nackdel för den kinesiska arbetarklassen. Detta kan illustreras av Kinas Ginikoefficient. Om Ginikoefficienten uppgår till till 0, äger alla lika mycket. Om den uppgår till 1, äger en person allt. Kinas Ginikoefficient uppgick 2012 till 0.474, vilket är långt över det värde på 0,4 som FN bedömer vara ett gränsvärde för sociala oroligheter. Det är samma Ginikoefficient som i USA, men lägre än i Sydafrika, Brasilien och Mexiko. Sveriges Ginikoefficient uppgick till 0,32 i februari 2012.

Jag besökte Kina under tio dagar 2005. Ett av mina starkaste minnen var antalet redovisade dödsolyckor i kolgruvorna under samma tid. Under mina tio dagar i Kina dog 140 kolgruvearbetare. Deras genomsnittslön per månad var 900 yuán, ungefär lika mycket i kronor, utslaget per dag 30 yuán. En kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade som jämförelse 25 yuán. Kina står för den särklass största kolbrytningen i världen, men är samtidigt helt överrepresenterat i fråga om kolgruveolyckor. Orsaken är naturligtvis att det stora flertalet kolgruvor är privatiserade och att den kinesiska arbetarklassen inte tillåts att organisera sig i självständiga, kämpande fackföreningar, som just kan driva frågor om arbetarskydd. De etablerade fackföreningarna är korrumperade och fungerar som statens långa arm. Men samtidigt är den kinesiska arbetarklassen mycket militant. Det den inte kan uppnå via fackföreningarna kan den uppnå genom vilda strejker. Detsamma gäller bönderna, som ofta gått till militanta motaktioner, då deras mark exempelvis godtyckligt har expropierats av lokala myndigheter.

Borgerliga historieskrivare och biografiförfattare har en förkärlek för att prestera påståenden om antal döda i svält och i utrensningar under det socialistiska uppbygget, som är gripna ur luften, men som samtidigt kan vara svåra att bemöta. I dag är såväl de sovjetiska som de kinesiska arkiven stängda för utomstående. Genom att på så sätt försöka demonisera ledande företrädare för de hittills viktigaste socialistiska staterna som Lenin, Stalin och Mao Zedong bekämpar man en revolutionär kommunistisk politik överhuvudtaget. Redan på andra raden i Jung/Hallidays bok påstår författarna att Mao Zedong var ansvarig för 70 miljoner döda. Ett populärt påstående har varit att 30 miljoner dog under Det stora språnget. En omfattande undersökning, som leddes av professor Sung Jingxian vid Jiangsu Normal University och som publicerades 2016 (1), kom emellertid fram till att 2,5 miljoner dog på grund av undernäring 1959 – 1961. Under sin kända historia har Kina upplevt mer än 100 hungerkatastrofer. Detta var den första, enda och sista hungerkatastrofen, som inträffade under KKP:s och Mao Zedongs ledning. Partiet bedömde senare att hungersnödens omfattning till 70 procent var ett utslag av en naturkatastrof; till 30 procent berodde den på missgrepp från partiets sida, för vilka partiet tog det fulla ansvaret. Missgreppen bestod främst i att partiledningen missbedömde Kinas produktionskapacitet utifrån överdrivet optimistiska lokala rapporter. Så fort vidden av hungersnöden blev känd, importerades spannmål från utlandet. Den indiske nobelprisvinnaren i ekonomi, Amartya Sen, har som en jämförelse med Det stora språnget och dess konsekvenser påpekat att ”(Indien har) vad beträffar sjuklighet, dödlighet och livslängd, lidit av en överskottsdödlighet jämfört med Kina på närmare 4 [miljoner] varje år under samma period. …” (2)

Mobo Gaos bok ger en motbild till demoniseringen av Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Mobo Gao är uppvuxen i en liten kinesisk by; han känner kinesiska förhållanden mycket väl, vet hur vanliga kineser tänker och har själv bedrivit fältstudier på den kinesiska landsbygden. Mobo Gaos bok är seriös och väldokumenterad, och levererar en förintande kritik av de värsta överdrifterna.

Jag rekommenderar boken varmt. Den skingrar vissa dimridåer och underlättar för dem som inte bara vill studera socialismens praktik utan också vill gå till sakens kärna, d.v.s. studera klassikernas ”princippolitik och deras metoder i fråga om undersöka och lösa de samhälleliga problemen” av idag, för att travestera Mao Zedong. (3)

1) http://icaps.nsysu.edu.tw/ezfiles/122/1122/img/2375/CCPS2(1)-Sun.pdf
2) Mobo Gao ”Striden om Kinas förflutna”, Oktoberförlaget, sid. 39
3) Mao Tse-tung, “The Role of the Chinese Communist Party in the National War” (October 1938), Selected Works, Vol. II, sid. 208-09

En tanke om “Varför ger Oktoberförlaget ut Mobo Gaos ”Striden om Kinas förflutna”?

  1. Pingback: Bilder från boksläppet av "Striden om Kinas förflutna" - Oktoberförlaget

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *