Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?

  1. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” 1 utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. Här återges de fem berömda kännetecknen som startpunkt:

Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta “finanskapital”.

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.”

  1. Lenin utvecklade lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppåtgående och andra på nedåtgående. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud. Stalin skriver apropå lagen om den ojämna utvecklingen under kapitalismen:

För det första att uppdelningen av världen bland de imperialistiska grupperna är klar, att en sådan sak som “ledigt” territorium inte längre finns någonstans, och att en omfördelning av den redan uppdelade världen genom imperialistiska krig är en absolut nödvändighet för att uppnå ekonomisk ’jämvikt’.

För det andra, att den kolossala och hittills oöverträffade utvecklingen av teknik, i ordets breda mening, gör det lättare för vissa imperialistiska grupper att övervinna och överträffa andra i kampen för marknader, för att lägga beslag på råvarukällor. ”2

  1. En imperialistisk stormakt kan överflygla en annan utan ett världskrig. Detta visar USA:s detronisering av Storbritannien; USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan runt 1890. Det sista krig som de båda staterna utkämpade skedde 1812. Storbritannien hade varit tvunget att stödja Sydstaterna under inbördeskriget1861 – 1865 för att förhindra uppkomsten av ett starkt USA. Detta var också den brittiska härskande klassens plan, men förhindrades att omsätta den i verkligheten på grund av den utbredda antislaveriopinionen i Storbritannien. Den amerikanska Monroedoktrinen, som motsatte sig europeisk inblandning på den amerikanska kontinenten, utvecklades redan 1823. USA:s territoriella expansion skedde på bekostnad av Spanien, en nedåtgående imperialistmakt, och Mexiko.
  1. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig. Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a. på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. USA och Tyskland var alltså två imperialistiska stormakter på uppgång, men tillhörde olika läger. Den socialdemokratiska vänstern med bolsjevikpartiet i spetsen drev linjen att världskriget var ett orättfärdigt krig och att arbetarklassen i respektive land borde störta den härskande klassen genom en socialistisk revolution.
  1. Detta lyckades också i Tsarryssland, den svagaste länken i imperialismens kedja. Oktoberrevolutionens seger ledde till en helt ny situation i världshistorien. För första gången i historien hade det uppstått en socialistisk arbetarstat, som systematiskt kunde stödja klasskampen och befrielsekampen i andra länder. Det växte fram en kommunistisk världsrörelse, som manifesterades i Komintern. Den nya sovjetstaten bekämpades från första stund av imperialistiska och kapitalistiska makter. Fascismens och nazismens framväxt var en direkt reaktion på Sovjetunionens tillkomst och den kommunistiska rörelsens inflytande.
  1. Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939. Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen. Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.
  1. Efter andra världskriget uppstod ett stort socialistiskt läger (Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa), som omfattade en tredjedel av mänskligheten. I flertalet folkdemokratier hade det dock aldrig skett någon genuin socialistisk revolution. Motsättningarna inom det socialistiska lägret utvecklades fr.o.m. 1957, varpå det rämnade 1963.
  2. USA gick ut ur andra världskriget som den obestridligt starkaste imperialistmakten. USA övertog Storbritanniens och Frankrikes roll i stora delar av världen; i vissa fall gav USA stöd (som till Frankrike i Indokina på 1950-talet). Efter 1957 (Suezkrisen) kunde Storbritannien och Frankrike inte bedriva en helt självständig utrikespolitik gentemot USA. Med början i Indien 1948, men framför allt under 1960-talet, vann en rad kolonier i Afrika och Asien, statlig självständighet.
  3. Efter 1956 förvandlades Sovjetunionen successivt till en socialimperialistisk supermakt, varvid rivaliteten mellan USA och Sovjet intensifierades i slutet av 1960-talet. Sovjetunionen inledde en militär upprustning på 1960-talet, bl.a. skapades en offensiv högsjöflotta, som inte hade existerat före 1953. Fr.o.m. början av 1970-talet ansåg den internationella m-l-rörelsen med KKP i spetsen att faran för ett tredje världskrig ökade. KKP allierade sig med den alliansfria rörelsen och utformade teorin om tre världar för att möta det växande krigshotet. 1975 besegrades USA i Indokina. Solidaritetsarbetet med de indokinesiska folken var ett lysande exempel på den proletära internationalismen; den utgjorde ett viktigt stöd till kampen mot USA i Indokina, samtidigt som den bidrog till att radikalisera opinionen inom det imperialistiska blocket, bl.a. i Sverige.
  4. Rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, fr.o.m. slutet av 1960-talet skapade också ett manöverutrymme, som bl.a. den alliansfria rörelsen kunde utnyttja. T.o.m. den svenska regeringen kunde frondera mot USA i fråga om Vietnam och Sydafrika. En del av de befrielserörelser som uppstod i Afrika, exempelvis i Angola, Mozambique, Zimbabwe m.fl. understöddes av Sovjetunionen. Även ANC hade nära band till Sovjetunionen. Vid makten utvecklades de till borgerliga nationalistiska rörelser. I vissa av de afrikanska kolonierna som Angola stödde USA/Sydafrika den ena befrielserörelsen, medan Sovjet/Cuba stödde den andra. Sovjet stödde Mengistus Etiopien mot den eritreanska befrielserörelsen.
  5. Sovjetunionens kollaps 1991 var ett resultat av ökande interna spänningar. Den sovjetiska ekonomin gick i stå på 1970-talet; kapprustningen med USA ledde till ekonomiska påfrestningar; folken i folkdemokratierna ville frigöra sig från Sovjets överhöghet och slutligen nederlaget i Afghanistan 1989. Detta ledde till att USA i praktiken fungerade som ensam supermakt, åtminstone fram till Irakkriget 2003.
  6. I och med Deng Xiaopings maktövertagande 1978 hade Kina slagit in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.

Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.

  1. Idag finns det alltså två supermakter, USA och Kina, som tävlar om världsherraväldet. Däremellan finns det antal medelstora imperialistmakter som Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Japan. EU är en imperialistisk sammanslutning, i vilken Sverige ingår, men är ingen självständig militärmakt. De flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika är avhängiga länder, även om länder som Brasilien, Indien och Sydafrika hyser vissa ambitioner.

USA har under 2000-talet initierat eller understött krig genom ombud i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. I såväl Ukraina som Syrien har USA stött på motstånd från Ryssland. Kina har en växande konflikt med en rad grannstater i Sydkinesiska sjön.

  1. Det faktum att Sovjetunionen och därefter Kina urartat har haft mycket negativa konsekvensen för den revolutionära rörelse och olika befrielserörelser i hela världen. Det betyder att den har desillusionerats och hittills befunnit sig på en strategisk defensiv. Inom såväl det imperialistiska blocket som i de avhängiga neo-koloniala länderna har det lett till att det har uppstått ett tomrum, som fyllts i av andra rörelser. Inom det imperialistiska blocket har behovet av en reformistisk rörelse minskat, eftersom det inte finns någon kommunistisk rörelse som kan hota dess hegemoni. Istället har det vuxit fram högerextremistiska och –populistiska rörelser som fyller tomrummet, eftersom det imperialistiska borgerskapet inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till förmån för proletariatet. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har konsekvent ökat inom det imperialistiska blocket. Inom de avhängiga neo-kolonierna, bl.a. i Mellanöstern, har reaktionära islamistiska krafter fyllt ut tomrummet efter de kommunistiska, progressiva och borgerligt-nationalistiska krafterna.
  2. Den revolutionära rörelsen har alltså kraftigt försvagats i hela världen med några undantag, främst Indien och Filippinerna. Men i grund och botten har alla motsättningar skärpts; motsättningarna har skärpts inom de kapitalistiska och imperialistiska länderna, d.v.s. mellan proletariat och borgerskap; mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta folken och nationerna; och mellan de båda imperialistiska supermakterna, USA och Kina. Det finns inte längre något socialistiskt läger.
  1. Vilka lärdomar kan dras av detta? Flera. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt. Förspelet till andra världskriget, bl.a. med tanke på Sovjetunionens existens, ställde kommunisterna inför helt nya uppgifter.

Det är inte givet att rivaliteten mellan USA och Kina måste utmynna i världskrig som det första och andra. Kina kan lika gärna överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien utan krig på 1890-talet. Det är förmodligen för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina med tanke på Kinas kärnvapeninnehav. Rivaliteten kan ske i form av krig genom ombud (USA kontra Sovjet). En eller båda supermakterna kan kollapsa på grund av interna orsaker (se Sovjet).

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Likvidatorna i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran var akut i Europa, vilket ledde de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap och att de utvecklade en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång.

Man måste dock akta sig för att skönmåla de stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge är de på sin höjd motvikter. Som Lenin skriver kan en analys eller ”en definition aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

20/3 2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *