”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom

I den här boken kritiserar Lenin den vänsteropportunistiska strömning som fanns inom den revolutionära arbetarrörelsen i Europa kring 1920. I centrala och östra Europa rådde det kaos efter de stora imperiernas upplösning i samband med första världskrigets slut. Klasskampen böljade fram och tillbaka. Oktoberrevolutionen i Ryssland hade segrat, men den finska rådsrepubliken hade gått under, likaså den ungerska. I Tyskland hade revolutionsförsöket misslyckats. Nu ställdes kommunisterna inför nya utmaningar. Skulle man delta i borgerliga parlament och verka inom reformistiska fackföreningar? Nej, sade vänsteropportunisterna. Jo, hävdade Lenin och hänvisade till bolsjevikernas erfarenheter. Kommunisterna måste förstå att retirera under kontrarevolutioner och lära sig arbeta legalt i parlament, fackföreningar och andra massorganisationer, skrev Lenin. Likaså kritiserade han vänsteropportunisternas paroll ”inga kompromisser”. Bolsjevismens historia var full av manövrer, överenskommelser och kompromisser med andra partier, skrev Lenin. Vänsteropportunismen hade sin materiella grund i småborgerlighetens (småföretagarnas) ständiga påverkan på proletariatet under kapitalismen. Bolsjevikerna förde en mångårig kamp mot den småborgerliga revolutionismen och anarkismen som hyllade den individuella terrorn och attentaten. Den kampen måste också de unga kommunistpartierna lära sig föra, menade Lenin.