Sveriges väg in i Nato

”Sveriges väg in i NATO” är ett särtryck av ett kapitel från Stefan Lindgrens bok ”Dö för NATO?”, som också getts ut av Oktoberförlaget.

Stefan Lindgren beskriver hur det svenska politiska etablissemanget har lotsat in Sverige i NATO helt över det svenska folkets huvud. Det naturliga hade varit att först underställa en svensk NATO-ansökan en folkomröstning, eftersom detta i grund och botten är en grundlagsfråga. Men det politiska etablissemanget mindes fortfarande nederlaget i folkomröstningen om euron 2003.

Den socialdemokratiska regeringen, som skickade in medlemsansökan, svängde på en femöring. Så sent som den 3 september 2019 på Socialdemokraternas kongress i Göteborg förklarade Peter Hultqvist:

”Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering.”

I och för sig blev Sverige en informell allierad till NATO strax efter NATO:s bildande 1949, men utan några formella förpliktelser och med bevarat handlingsutrymme för en självständig utrikespolitik. Detta utnyttjades exempelvis i samband med USA:s Indokinakrig fram till 1975 och i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.

Men under de senaste 30 åren har diverse svenska regeringar successivt närmat sig NATO och berett marken även för ett formellt medlemskap. Redan 1994 slöts ett hemligstämplat säkerhetsavtal med NATO och 1995 underställdes svensk trupp NATO-kommando i Bosnien. 2002 anslöt sig Sverige med trupp till NATO:s ockupationsstyrkor i Afghanistan och 2011 i NATO:s angreppskrig mot Libyen. Sedan 2013 har Sverige deltagit i en rad NATO-övningar och 2016 ratificerade Sverige det så kallade värdlandsavtalet. Det politiska etablissemanget väntade helt enkelt på rätt tillfälle att ansluta sig till NATO, eller som den före detta moderate försvarsministern Sten Tolgfors skrev i sin bok om NATO:

”Tiden från omsvängning till ansökan kan då komma att bli kort, eftersom det finns exogena pådrivande faktorer.”

Den exogena pådrivande faktorn kom i form av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.